Back in My Thoughts..

Jag sa åt mig själv att nu måste det ske.
Måste glömma, släppa och gå vidare, måste må bra och tänka på annat som gör mig gladare.
Så händer det som egentligen inte får hända.
Trodde att jag var på god väg att glömma dig och sluta att komma ihåg dig på det sättet
som jag en gång hade dig. För tre månader sedan. 
Exakt så länge sedan var det jag fick slutet av dig, slutet på oss?
Jag hade nu äntligen intalat mig själv att jag ska! 
Jag ska glömma och komma ihåg dig som en bra vän istället.
Jag saknade dig mindre och mindre, tankarna på dig minskade och minskade.
Men så hörde du av dig idag.. Jag har försökt att undvika känslan jag fick men kan tyvärr inte
hålla den inom mig. Jag måste få det ur mig. Jag föll pladask. Som om det var på nytt.
Du var då tillbaka i mina tankar igen och det kändes som om det var som förut.
Jag vet inte riktigt om jag vill ha dig där.
Jag vill skydda mig själv, för jag vill inte bli sårad.
Vill inte ha känslor för en som jag inte kommer till att få? En som inte kommer till att stanna?
Jag begär ingenting av dig, jag bara önskar att du var kvar hos mig.
Vet inte vad som skulle hända om jag skulle ge mig in i det igen. Utan att veta..
Vill inte plåga mig själv med något som jag inte vet om det kommer till att komma.
Men samtidigt så känner jag att det jag känner är äkta och jag kan inte neka det jag känner,
kan inte dölja sanningen, men jag är så rädd.
Du betydde en hel del för mig.
Tanken på dig får mig att darra, känner hur saknaden ökas och tårarna fylls i mina ögon.
Jag gråter i denna stund som jag skriver detta. Mina ord är sanna. Du var så mycket.
Du är hos mig igen...